Leran och jag

Lera och jag har ett alldeles särskilt förhållande. Leran är ett material som jag är helt betagen av, mjukheten, råheten, styrkan. Ibland samarbetar vi väl, ibland kärvar det. Men när leran är mjuk och plastisk och följsam och vill åt samma håll som jag uppstår ögonblick av lycka! Händernas möte med leran på drejskivan är en utmaning och också en meditativ upplevelse!

Att knåda leran, dreja och formge, bränna i ugnen en första gång, därefter glasera och slutligen bränna än en gång för att sen förväntansfullt öppna ugnen och ta ut det färdiga föremålet efter att hettan i ugnen gjort sitt - det är magiskt! Att ständigt överraskas - för sällan blir resultatet det förväntade, ibland bättre, ibland sämre, men aldrig som förväntat - precis som livet självt överraskar!

Mitt formspråk är enkla, rena linjer. Min ambition är en vackrare vardag!

Som ung drejade jag på kvällskurs i keramik, som pensionär fick jag tiden att än en gång utmana centrifugalkraften när leran roterar på drejskivan. Jag gick några korta kurser, skaffade egen drejskiva och insåg snart att det endast var att göra om och göra om och göra om igen för att nå resultat. Ett oändligt tålamod har varit en förutsättning!